Årets stipendiat – Catharinas Minnesfond
2023 års stipendiat är Malou Andersson, Konsthantverkare vid Ateljén
Motivering
”Malou har gedigna yrkeskunskaper och dubbla gesällbrev både i vävning och konstsömnad. Hon är modig som få, kastar sig nyfiket in i nya uppdrag, stort som smått. Hon tilldelas stipendiet för sin hantverksskicklighet och för sina kreativa lösningar i tolkning från skiss till färdigt verk. Dessutom är Malou en ödmjuk person, hon är engagerad, generös med sin kunskap och en väldigt uppskattad kollega.”
Catharinas Minnesfond
Minnesfonden är instiftad av Catharinas familj, släkt och vänner i syfte att stimulera svensk textilkonst i enlighet med de traditioner som finns inom deras familj sedan flera generationer.
Genom stipendiet vill de ge erkännande till duktiga utövare och lärare i svensk traditionell textilkonst och till de som äger förmågan att omskapa den traditionella slöjden för att passa i modern tid.
Första stipendiet delades ut för 12 år sedan.
Bakgrund
För Catharina Örn (född Jonson 22/10 1943 – 9/2 2012) var handarbetet en källa till skapande och sinnesro, som hon gärna ägnade sig åt på ledig tid. Hon tillägnade sig färdighet i olika former av syslöjd, broderiarbete och stickning och deltog på flera av Handarbetets Vänners stickkurser. Hennes handarbete fick formen av fina broderiarbeten på duk, lampskärmar i siden eller avancerade stickningsarbeten i form av vantar och koftor – som hon också gärna gav bort som presenter till sina barn, barnbarn och närmaste.
Under hennes sista svåra sjukdomsår blev stickningen hennes viktigaste terapi – som kunde ge henne tröst och en stunds ro i själen.
Catharina hade ärvt sitt intresse för textilier som både del av ett vackert hem och som handarbete från både sin mor, Catharina (Cajsa) Jonson (född Behm 9/11 1907 – 14/5 2008) och sin mormor, Anna Wettergren-Behm (16/9 1877 – 9/2 1938) och hennes syster Ingeborg Wettergren (20/11 1878 – 11/6 1960). Hon hade således flera generationers intresse för textilt konsthantverk bakom sig.
I hennes barndomshem var mor Cajsa ständigt sysselsatt med minst ett handarbete. På kvällarna efter de långa arbetsdagarna i hemmet lagade mor Cajsa inte bara barnens strumpor och kläder utan sydde och stickade nytt åt hela sin stora familj. Det blev både klänningar, strumpor, mössor, tröjor och vantar. Hon älskade sitt handarbete, som hon också fortsatte med livet ut.
Cajsa blev redan som ung intresserad av vävning och genomgick 1927 Johanna Brunssons vävskola i Stockholm. Det fanns också i Catharinas barndomshem på Riddargatan en vävstol där mor Cajsa gärna satte upp nya vävar för att väva möbeltyger, gardiner eller mattor, såväl trasmattor som röllakan, till sitt vackra hem. Hon hade då ofta sakkunnig hjälp av sin kusin Christina Hallström, som verkade som lärare under många år på HV Skola.
Catharinas mormor, Anna Wettergren-Behm, fick sex års utbildning vid Tekniska Skolan, nuvarande Konstfack i Stockholm. Under dessa år lärde hon känna Ottilia Adelborg, som hjälpte henne till en anställning som Svensk Hemslöjds första mönsterriterska.
Den gamla slöjden gav Anna inspiration till att omskapa den traditionella slöjden för att passa i nya hem för moderna människor. Hon har skrivit både om Hälsinglands textila traditioner och gjort jämförelser med Dalarnas textilier i bland annat Svenska Turistföreningens årsbok.
Anna flyttade senare med familj till Värmland, där hon knöts till Värmlands hemslöjd och tecknade mönster för maskinvävda duktyger i damast för Almedahl-Dahlsjöfors fabriker. Vid ett årsmöte 1924 hos Värmlands hemslöjd berättade hon om sitt engagemang för hemslöjden. Hon konstaterade då att det endast är den personliga kraften som kan föra ett företag till seger, en kraft som måste förnyas genom att unga människor efter hand träder till. Hon menade vidare att slöjden har ett inflytande och ger en skapande människa harmoni och sinnesjämvikt.
En av Catharinas mormors systrar, Ingeborg Wettergren (20/11 1878 – 11/6 1960) var också textilkonstnär och intog en särställning i svensk textilkonst. Hon använde nål, silke och pärlor för att ge form åt sin konst. Hon var en målarinna med brodernålen – en poet som diktade i silke.
Ingeborg Wettergren blev främst känd för sina kyrkliga broderier. Hennes antependier och mässhakar finns i flera kyrkor i Västerås, Arboga, Kungsör och hon är också representerad på Nationalmuseum.
