Jennie McMillen
HV Galleri 12 jan - 17 feb, "I gränslandet".
Vernissage lördagen 12 jan. kl. 12-16. Även öppet sönd. 13:e, samma tid.
Text av Marianne Erikson om JENNIE MC MILLEN för Zenits vårnummer 2011.
Den allvarsamma leken om det vilda och det tämjda
Jennie Mc Millens bildbroderier
Hon konstruerar sina gåtfulla berättelser huvudsakligen med nål och tråd.
Symmetrin skapar ordning i kaos. Aktörernas kommunikation begränsas till
pratbubblor med få ord eller symboler. Långsamt bygger hon upp sina verk.
På omslaget till Zenits vinternummer reser sig några stympade björkstammar, utan löv,
utan kronor, men med stark uttryckskraft. Den ansade naturen har formats till vita små tygskulpturer, broderade med svarta stygn i varierade grafiska mönster. De ingick i Galleri Anna H:s broderiutställning ”Maximalt” med deltagande av sju olika konstnärer, den 9-24 oktober 2010. Konstnären till verket är Jennie Mc Millen, nyligen utexaminerad som Master
of Arts i textilkonst vid HDK.
Förutom den ”Skadade skogen” och de omkullfallna fåren i gallerifönstret, hängde en serie små porträtt på väggen, broderade i svart på vitt bomullstyg. Det Jennie anser viktigt i en komposition, görs tredimensionellt. Människorna däremot har i regel få karaktärsdrag och framstår mest som representativa. Hon hittar förebilderna på de mest skilda håll, photo-shoppar, screentrycker och applicerar dem. Klädedräkten kan hon ägna ingående studier.
En sammansatt bild är ”Samtal med Riese Amafi”, röda motiv mot vit bakgrund.
Människorna och djuren är utplacerade mellan grönskande träd. Höghuskomplex växer upp.
Molnöar svävar överst. Krigarjätten Amafi står under dem t.v. Den man tror är huvudpersonen är centralt placerad och pekar neråt med fingret. Han liknar Alfred Nobel.
– Han kunde vara en släkting till Nobel. Jag har tagit hans ansikte någonstans ifrån. På något sätt tillrättavisar han tigern framför sig med fingret. ”Sitt!” eller ”Stanna här!” Det verkar som om tigern inte brydde sig”, säger Jennie.
Jag observerar att traditionella korsstygnsformer utgår från flera av de omgivande personernas munnar; de flesta kvinnor. Korsstygnen är tecken, ett språk.
Människor och djur talar medvarandra.
– Jag har tänkt att alla människor i bilden skall ha en relation till ett djur på olika sätt. En del är hotade, andra tar hand om djuren eller matar dem, kvinnan längst ner t.h. t.ex.”
Vad är det för krokodil, som ligger vertikalt i kanten? undrar jag.
– Kvinnan intill krokodilen tänker jag har dödat den och den står där som en slags trofé.
Jag finner det intressant att vi har så dubbla relationer till djur och att vi dödar vissa och tar hand om andra. Vi är ju själva djur, men vi sätter oss över de andra djuren, som i många fall har mer avancerade egenskaper än vi.”
Hon berättar om den nära och betydelsefulla vänskap hon hade med sin labradorhund som barn. Förhållandet till djur och natur återkommer i flera av hennes bilder. Här finns skildringar av hot och en vilja att behärska och tämja. Nobel eller ej, sprängkraft finns i bilden! Det är ett spel på liv och död. Det gäller att överleva. Färgen talar dramatik, men också textil tradition och märkning av linneförrådet.
Hur kom du in på det textila? undrar jag.
– Textil har funnits med i min omgivning sedan barndomen”. Hennes mor, som är svenska, stickar gärna och hade ett skåp, fullt med tyger. Tygbitar betydde mycket för leken och kreativiteten. Farmodern i Belfast skickade romantiska kläder och nattlinnen med puffärmar. Det var något speciellt att få dem därifrån, från Nordirland – faderns hemland – rikt på folklore, sagor och sägner, men samtidigt involverat i blodiga konflikter.- Dröm och verklighet flätades samman på ett märkligt sätt”, berättar hon.
I sitt examensarbete för magistergraden tangerar Jennie också ett samhälle, präglat av hot och våldsamma motsättningar.
”Var trogen intill döden” (96 x 126 cm) är Jennies examensarbete, broderi och screentryc
i svart på vitt. – Det fick inte rum i galleriet. – I centrum står en slottsliknande byggnad – Belfast City Hall, som hotas av översvämning eller brand. Människor ställer upp till försvar.
En flock vilda rävar (jag trodde det var vargar!) hotar dem och en kvinna har redan blivit anfallen. Någon utanför bilden, som vi inte ser, skjuter en räv. Får har drunknat i vatten-massorna. Några personer lyser med strålkastare på vattnet. Pratbubblor innehåller tecken, symboler – eld, vatten, rävhuvud. Kvinnan som håller i flaggan är den enda som använder ord: ”Var trogen intill döden”. Den nästan helt genomförda symmetrin skapar ordning i kaos. Verkligheten är reducerad och erbjuder flera tolkningar. Att vara principfast kan framkalla motstånd. Vad innebär det att vara trogen intill döden?
Den amerikanske folkkonstnären Howard Finsters visioner har stimulerat Jennie. I hans bilder förefaller inget omöjligt. Jennie går bakom det skrivna och talade ordet. Hon kartlägger t.o.m. väderleken och vattenströmmarna genom förenkling. Inget motiv är viktigare än det andra. Motiven liksom flyter omkring, gärna på små öar. Människorna står rakt fram, utan bakgrund eller perspektiv. ”Naturen finns runt omkring oss, i kontrollerad form är den nödvändig för oss, men i okontrollerade former hotar den oss,” tycks hon mena.
Under Jennies första år vid HDK hade hon Nina Bondeson som professor. För henne är broderandet ”en frizon”. Det är möjligt att hennes säregna broderier till viss del inspirerat Jennie. – Nina hade som lärare en attityd till det textila arbetet som fick oss att känna det som upphöjt. Jag jobbar mycket med linjer, som varieras”. – Det framstår tydligt i hennes moln, vindar och vatten – element som utgör en naturlig beståndsdel i hennes verk. – Jag syr med svart dubbel sytråd och jag vill inte att det skall synas att det är stygn, men jag vill inte att det skall vara något annat heller! Det räcker inte med en blyertsteckning! Jag litar inte själv på att jag skall kunna förmedla något. Det känns som det viktigaste för mig att få ihop något i leken.” Om leken ses som en annorlunda uppfattning av verkligheten, ett individuellt omskapande av ett skeende, har hon något viktigt att förmedla. Det bekräftas genom hennes fascinerande bildvärld. Hennes berättelser har en surrealistiskt och absurd dragningskraft och saknar inte ironi. Hon hyser en förkärlek för märkliga och udda existenser. På sina otaliga resor, söker hon sig gärna till utopiska platser. Där träffar hon också berättare, sådana som ger nytt stoff och som kompletterar de hon mött under sina litterära vandringar.
